En stolt mamma kan meddela att yngsta dottern idag lärt sig cykla utan stödhjul. På första försöket hittade hon balansen!

Några vurpor senare har hon inte gett upp.

Mina älskade tjejer. <3

Ligger i sängen redo att sova. Men kände mig ovanligt pigg och filosofisk. Tittade ut och såg fullmånen. Det är verkligen något som händer när det är fullmåne..

Idag såg jag ett program där anhöriga som sista utväg anordnar ett intervention för någon i dess närhet som missbrukar. De lurar personen till ett möte där alla som påverkas av missbruket deltar såsom mamma, syskon, barn och så en behandlare som håller i mötet.

De får alla läsa upp ett brev där de uttrycker sin oro, sin kärlek men även ställer ett ultimatum. Antingen tar du emot hjälp nu, åker på behandling, eller så klipper vi kontakten med dig.

Reaktionen hos missbrukaren var allt från ilska till totalt nervsammanbrott. Men i alla program jag sett har personen gått med på att åka iväg. Många höll sig sedan drogfria.

Jag blir så otroligt starkt berörd av det. Av stunden då personen sitter med alla sina nära och kära och får det erbjudandet som kan rädda deras liv. När personen hulkande tar emot hjälpen. Lyckan i de anhörigas ögon när de ser ett hopp för framtiden..När deras klump i magen löses upp.

Mina tankar går direkt till mamma och pappa. Tänk om de fått den chansen. Om de tagit hjälpen, och vi som älskade dem fick vara med på deras resa med stöttande ord och kärlek. Se dem friskna till.
Få känna dofterna, se färgerna, känna och uppleva allt vackert här i livet. Utan att vara bedövade av drogerna.

Nu fick dem inte det. De gick alldeles för tidigt. Det gör ont, att chansen fanns där om dem bara skulle sträckt ut sin hand...

Genom mina 25 år på jorden skulle jag säga att jag gått igenom de flesta känslomässiga faser man kan. Jag har tappat bort mig själv, undrat vart jag tagit vägen men sen med lite jobb hittat tillbaka.

I lågastadiet och mellanstadiet blev jag mobbad. När jag tänker tillbaka på det nu så känns det inte så hemskt, eller jo. Om jag verkligen går in och känner där på djupet.. Men har jag en viss distans till det så är det inget jag går och funderar på dagligen.

I första klass satt jag iallafall inlåst på toaletten varje rast. Fick utstå fula ord, och fick huvudet doppat i toaletten någon gång. Mobbarna sa att jag var ful, äcklig och tjock. Jag som alltid varit väldigt smal.

I mellanstadiet var det annat, då var det mer utrfrysning. Vid ett tillfälle fick jag också stryk mitt på skolgården för att jag "snackat skit" om en av skolans kickers. Men det var ju inte sant, så när jag nekade gång på gång fick jag ta emot många hårda örfilar. Idag kan jag undra hur fan det kan hända mitt på en skolgård utan att någon lärare såg och ingrep?

Mobbing är en av rädslorna när det gäller mina egna barn. De har massa vänner och det är jag så lycklig över, men oron finns där. Och jag vet att det kan hända vem som helst, vart som helst. Det enda jag kan be till gudarna om är att mina flickor vågar komma till mig och sin pappa och berätta om något sådant skulle hända. Att bygga upp deras självförtroende och framförallt självkänsla så de känner sig värdefulla. Och vet att ingen någonsin får vara elak mot dem.

Jag har ofta bestraffat mig själv på olika sätt.I tonåren var det mycket festande men också att jag tog emot väldigt mycket skit från andra. På något sätt tyckte jag att jag inte förtjänade bättre. Det resulterade i osunda relationer och att jag blev nedtryckt i skorna.
Det blev illa tillslut och jag hamnade i en relation där jag fick höra så mycket dåligt om mig själv att jag tillslut började tro på att det som sades var sant. Att jag var värdelös. Rädslan för personen gjorde också att jag inte vågade ta mig ifrån den, men tillslut , med hjälp av ett brev vågade jag. Det var det bästa jag gjort och jag och personen i fråga har faktisk god kontakt idag.

Sen skulle jag säga att jag ofta gjort mig själv ensam. Varför? Av rädsla för att bli lämnad. För om jag hinner först så kan jag aldrig bli lämnad. Även här tror jag att det handlar om att jag inte känner att jag är tillräckligt bra. Bra som vän, bra som mamma, bra som flickvän osv... Jag skulle ju förstås aldrig lämna mina barn men i andra sammanhang kan jag nästan skapa en situation där jag blir så arg så jag stöter folk ifrån mig.

Nu har jag dock delat med mig av detta beteende för mina närmsta, och de vet om det. De vet att jag inte gör det för att det är något personligt mot just dem, utan att jag bara är så rädd.

Något år efter att jag fått mitt första barn började jag med bestraffningarna igen. Nu växte mitt missnöje med mig själv och min kropp vilket resulterade i att jag började minska mitt matintag.

Jag började promenera, långa snabba promenader. Åt mindre och mindre. I slutet levde jag på två riskakor och en dl lättyoghurt om dagen.

Min vikt gick från 65 kg till 46 på några få månader. Och eftersom jag är 174 cm lång så var jag väldigt smal. Men det såg inte jag själv, jag såg bara mitt fett.

Ett av målen var att kunna sluta mina händer runt mitt lår. När jag kunde det var jag ändå inte nöjd, då ville jag kunna nå runt med en hand. Och så fortsatte det. Usch, jag mådde verkligen inte bra.

Det "lustiga" med det här var att jag gick hotell och restaurangprogrammet på gymnasiet. Vi lagade mat, bakade och hade näringslära. Där satt jag och sög i mig allt som en svamp, jag fick ju stenkoll på kalorier, näringsinnehåll och förbränning. Lärarna började påpeka att jag gått ner mycket i vikt men så mycket mer än så var det inte. Man blir en mästare på manipulation.

Överlag var inte den tiden bra. Jag var i en otroligt pressad situation både hemma och på skolan. Jag jobbade extra och det var bara stressigt. Mitt i allt skulle jag försöka vara en bra mamma.

Vänpunkten kom då min kurator uppmärksammade mitt beteende och min viktnedgång och remitterade mig till ätstörningsenheten.

Det här var en del av mycket mycket mer. Som jag gärna fortsätter berätta om. Nu har jag ju öppnat mig så varför sluta nu?

Hoppas er helg varit super. Kram så hörs vi snart igen!

Vi ligger sjuka ma, välkommen helgen! ;)
Men man ska inte klaga. Det är ju trots allt helg.

Ikväll blir det lugnt. Riktigt lugnt... Ta igen oss. Så lär ju slänga in något inlägg senare under kvällen.

Ser förresten att folk kollar in på bloggen, om ni har önskemål om något specifikt som jag kan skriva mer om så är det bara att Lämna en kommentar så fixar vi det :)


Hej sålänge!

Jag skulle egentligen jobbat i helgen, men inatt började yngsta dottern kräkas så jag har varit kräk och ompysslingsjour hela natten. Alltså inget jobb för mig.

Imorse eller snarare nyss satt jag framför tv 4 och såg intervjun med Klas Ingesson. Före detta fotbollstränare i svenska landslaget, och numera tränare för IF Elfsborg. Nu tampas han med skelettcancer och berättar öppet om sjukdomen, fotbollen och livet. Trots rullstolen och ett skelett skört som chips så tar han sig till alla matcher och träningar, han säger att utan fotbollen skulle han gett upp.

Han berättar att han lever dag för dag och bara planerar fram till nästa match, ungefär en vecka i taget. Men innan han blev sjuk så levde han inte i nuet. Han tog inte vara på varje stund. Han stressade när sonen spelade match och ville hela tiden till nästa aktivitet , stannade inte upp och njöt. Nu betonade han att det var för jävligt att det ska krävas något så allvarligt för att man ska börja uppskatta sin tid.

Det här skrev jag om tidigare här i bloggen. Om att jag försöker leva varje dag som att det skulle kunna vara den sista. Jag är ( inte vad jag vet ) sjuk. Jag vill bara inte ångra saker jag inte gjorde , stunder jag inte tog tillvara på om något sker. Att fånga dagen innan det är försent.

Vi alla borde göra det. Se över hur vi värderar vår tid. Stanna upp och se det vi upplever, lukta och känn. Upplev.

Jag har fortfarrande otroligt svårt för att sätta mig in i en situation då man blivit drabbad av en sjukdom. Eller ännu värre en dödsdom. Men jag försöker varje dag förstå de människor som är där, jag hyser otrolig respekt för er som lever kvar och inte ger upp.

Om jag blev sjuk tror jag inte jag skulle ha er kämparglöd.

Ligger i sängen med två sovande barn. Mina hjärtan, hur mycket kärlek det kunde rymmas i en kropp visste jag inte innan ni kom.

Tänk om mamma och pappa kunde få se er. Sina barnbarn. Fast det gör dem nog ändå. Tror de är med oss på nåt vis.

På tal om det livet efter döden. Jag trodde stenhårt på att andar florerade i vår vardag förr. Var helt säker. Men inte längre, Inte alls. Det här ska jag berätta mer om sen.
Oavsett vad man tror så kan ämnet alltid diskuteras.

Det jag däremot tror på är energi. Från allt som en gång varit levande. Det finns så mycket vi inte kan förklara, som döden. Kliniskt död innebär att hjärnaktiviteten och hjärtaktiviteten har upphört. Men vad som egentligen händer sen vet man ju faktiskt inte, eftersom ingen som varit död mer än några minuter har uppstått och kunnat berätta hur det var.

Nära döden upplevelser kan ju däremot oftast förklaras. Men det vet jag inte vad jag tror om. Har läst mycket om det, men vet inte vart jag står.

Något jag däremot vet är att det är viktigt med ett avslut när någon dör. Begravning,en minnesstund. Och gärna att gå in till den avlidne för att säga farväl.

Jag har upplevt stora skillnader kring det här. När jag har gått in till en avliden för att ta farväl har jag kunnat ta in det snabbare. Det har inte direkt varit obehagligt, men mer definitivt. Det har hjälpt mig greppa att personen verkligen lämnat livet.

Här skulle jag kunna berätta om pappa. Men jag sparar det till ett senare tillfälle. Men det
jag kan säga är att jag aldrig fick möjligheten att säga farväl. Jag hann inte med några sista ord, inget Hejdå vid dödsbädden, det kom så snabbt.
Helt plötsligt stod jag med hans aska och hade en dimmig Minnesstund utan att förstå vad som hade hänt. Och även fast det är 5 år sedan han dog då kan jag erkänna att jag fortfarande inte riktigt förstått det.

Efter mitt senaste inlägg började jag fundera. Är jag konstig? Är det konstigt att jag skriver av mig om det jag gör?

Mina tankar är ju logiska för mig ( Ibland ) men för andra vettefan.

Jag skriver ju för min egen skull. Det gör jag. Men ibland är det så svårt att förklara, att jag levt i två världar.

Mina minnen och känslor kopplade till dessa är så otroligt starka. Det är ofta platsbundet. Eller så har det med en lukt att göra. En plats för mig där jag upplevt något kan jag åka till gång på gång. Bara för att vara där, för att där kommer minnen tillbaka till mig.

Nu har jag ju förlorat mamma och pappa. Och att ha förlorat sina föräldrar är svårt för alla, men jag tror jag kommit på vad som är jobbigast för mig. Och det är alla frågor jag inte kommer få svar på.

Jag vill fråga dem om så mycket. Jag vill höra deras berättelser om uppväxten om och om igen. Lyssna till hur jag var som bebis, och hur mycket de försökte. Vill veta vad som hände, egentligen. Jag hann inte fråga, jag hann inte få en vuxen relation med min mamma och pappa. Det är synd.

Det känns som jag saknar en del av mig som jag vet att jag aldrig kommer få tillbaka. För att den delen ligger nedgrävd under jorden som aska. Den delen susar omkring mig som energi. Spår av själarna mina föräldrar lämnade. Men jag får aldrig greppa det. Jag får aldrig ställa en fråga. Det enda jag kan göra är att spekulera.

Kort från mamma - 1998 - 03 -29 , Jag då 10 år gammal.

" Hej min älsklingsflicka!

Hoppas du mår bra , gumman min, mamma längtar jättemycket efter dig!

Jag älskar dig, väldigt mycket.

Hoppas du försöker klara av att gå i skolan ,

så du lär dig riktigt mycket och blir en mycket klok liten gumma. Du vet,

det är roligt att kunna lite saker om lite av varje, kunskap är en rolig sak

och bra att ha när man blir lite större och ska börja jobba med något man

tycker är roligt och intressant. Så försök att lära dig så mycket du orkar och 

kan i skolan så du inte ångrar dig, som mamma var nog lite slö och slapp i skolan.

Det ångrar jag idag när jag blivit äldre och klokare.

När mamma var i din ålder så visste jag och hade redan då bestämt mig vad jag

ville arbeta med. Jag skulle bli arkeolog, du vet en sån som gräver efter gamla

skatter och saker ifrån en massa tusen år sedan. Som tex. ifrån Vikingatiden osv.

Fast allt blir inte som man bestämmer sig för eller vill. Jag tycker att man ska

bestämma sig själv för vad man vill jobba med , inte bry sig om pengarna,

hur mycket man har i lön eller så. Utan det man mår bra av, intresserad av

och tycker är ett bra yrke som jag tror att jag skulle tycka om.

Fast försök gå i skolan så du är utbildad och klar till det jobb som du tror är

det du vill arbeta med. Hoppas du fortsätter och rider med din kompis,för det

är ett kul intresse. Hästar är fina djur,bra vänner också. Mamma red också

i 4 år ungefär och jag var andre skötare på en häst som hette Nina och var en fjording,

Hon var min ögonsten då."

Tack mamma. Dina ord skall jag ta med mig för resten av mitt liv.

På tågsstationen svänger jag in på Pressbyrån. Usch vad det är dyrt där, men av nån anledning ska man in där och leka rik Stockholmare varje gång man ska sätta sig på ett tåg. Nu var den största anledningen min ekande tomma mage. Jag hade inte ätit något på hela dagen och tror klockan var 13 när jag stod inne bland Pressbyråns hyllor. Köpte en vitaminwell och en banan. Tänkte att det skulle hjälpa lite, inte visste jag när jag skulle hinna få i mig någon mat den dagen.

När jag satt mig ner på pendeln och såg ned på mina händer insåg jag att de skakade som asplöv. Jag hade visserligen satt i mig en hink kaffe på morgonen så det kunde lika gärna varit det som nervositeten. Men skakade gjorde jag iallafall. Här någonstans insåg jag att de känslor jag på tåget började uppleva och situationen i sig var något jag skulle minnas. Starkt.

Jag funderade, på hur mamma skulle se ut. Hur hon skulle reagera då vi möttes. Och lite lite på hur hennes kontaktperson skulle vara. Hon lät väldigt varm i telefonen.

I mitt huvud skulle jag omfamna mamma, hålla henne hårt i min famn. Jag ville låta henne vara liten. Av någon anledning ville jag vara hennes styrka , trots att jag var dotter och hon mamma.

Kanske för att jag ville att hon skulle få släppa taget? Kan jag känt det på mig?

Resan var så lång. Otroligt lång. När vi stannade på Stockholm Södra såg jag en gårhårig kalufs komma mot mig, Helen. Mammas kontaktperson. Hon kramade mig, hon hade röda läppar och bred mun. Trevlig kvinna tänkte jag. Hon skrattade och sa att hon såg mig på långt håll. Att jag och mamma var jättelika. Det värmde i hjärtat.

Vi fortsatte mot Tumba där vi klev av. Solen sken över oss, och jag kände mig stark och förväntansfull. Promenaden var lagom lång. Vi stannade på en Tempo butik och köpte jordgubbar. Mamma hade önskat det. Helen betalade och vi fortsatte gå. Snart såg vi boendet som låg vackert beläget i en liten dunge. Det var ett äldreboende och historian om varför mamma 50 år skulle bo där kan jag ta en annan gång.

Väl där inne slogs jag av att det luktade fräscht i entren. Det luktade inte gammalt kiss som det ofta gör på äldreboenden, och det var snyggt och rent. Färska blommor stod på borden och miljön var välkomnande.

Vi åkte hissen 3 våningar upp och kom in på avdelningen. I tv rummet satt hon, och mitt hjärta hoppade till. Hon satt hängandes i en rullstol med tom blick. Så smal och liten . Blek i huden och med tomma ögon. Det tidigare tjocka lockiga håret hängde nu i gråa stripor. Jag kan inte säga att det var en chock att se henne men det gjorde ont. Jag fick nu med råge se vad drogerna gör mot en tidigare ung stark kvinna. Jag gick fram, kramade om mamma. Pussade henne i pannan. De hade gjort henne så fin på morgonen för att vi skulle komma. Hon hade fått smink och de hade fixat med hennes hår. Men jag kunde inte låta bli att tänka på hur hon kunde sett ut som frisk...

Vi rullade in mamma på hennes rum där jag gav henne blommorna och kortet jag hade med mig. Hon blev så glad, och nu kom gamla mamma fram. Hon skojade med den där glimten i ögat som jag så hade saknat. Jag trodde nog den hade försvunnit in i någon dimma. Glädjen över att den fanns kvar var enorm. Jag berättade om hennes barnbarn där hemma och om mitt liv. En tår rann nedför hennes kind.

Hennes röst var svag och ibland hörde man inte ens vad hon sa, men hon kämpade på och vi hade tålamod att lyssna. Personalen sa att hon bara fick äta timbal kost. Alltså mosad mat med andra ord. Så när vi tänkte mosa hennes jordgubbar så blev hon skitförbannad och sa "Det är väl för fan inga Spare Ribs heller!". Där blev jag sådär glad igen för jag såg mammas glöd.

Innan hon blev sjuk av drogerna så var hon en bestämd kvinna. Ingen jävel satte sig på henne, det kan jag ju säga. Om hon tyckte något så fick man veta det och hon var absolut inte rädd för att göra sig hörd. Hon var så som person, men jag vet också att det är hårt att leva i den undre världen. Bostadslös och med missbruk. Då måste man kunna ryta ifrån för att inte hamna riktigt snett. Men i grund och botten var hon så ändå.

Det sorgliga med missbruket är ju att det tar hela personen bit för bit. Vi anhöriga kan bara se på hur en människa vi älskar succesivt försvinner. Personlighetsförändringar, manipulation, tårar och skratt om vart annat. Allt det som man så gärna vill men inte kan göra något åt.

Hur som helst, där på boendet. Många år senare, efter en karusell som hette duga såg jag hennes glöd. Kanske det var den sista glöd hon visade oss...