En stolt mamma kan meddela att yngsta dottern idag lärt sig cykla utan stödhjul. På första försöket hittade hon balansen!

Några vurpor senare har hon inte gett upp.

Mina älskade tjejer. <3

Ligger i sängen redo att sova. Men kände mig ovanligt pigg och filosofisk. Tittade ut och såg fullmånen. Det är verkligen något som händer när det är fullmåne..

Idag såg jag ett program där anhöriga som sista utväg anordnar ett intervention för någon i dess närhet som missbrukar. De lurar personen till ett möte där alla som påverkas av missbruket deltar såsom mamma, syskon, barn och så en behandlare som håller i mötet.

De får alla läsa upp ett brev där de uttrycker sin oro, sin kärlek men även ställer ett ultimatum. Antingen tar du emot hjälp nu, åker på behandling, eller så klipper vi kontakten med dig.

Reaktionen hos missbrukaren var allt från ilska till totalt nervsammanbrott. Men i alla program jag sett har personen gått med på att åka iväg. Många höll sig sedan drogfria.

Jag blir så otroligt starkt berörd av det. Av stunden då personen sitter med alla sina nära och kära och får det erbjudandet som kan rädda deras liv. När personen hulkande tar emot hjälpen. Lyckan i de anhörigas ögon när de ser ett hopp för framtiden..När deras klump i magen löses upp.

Mina tankar går direkt till mamma och pappa. Tänk om de fått den chansen. Om de tagit hjälpen, och vi som älskade dem fick vara med på deras resa med stöttande ord och kärlek. Se dem friskna till.
Få känna dofterna, se färgerna, känna och uppleva allt vackert här i livet. Utan att vara bedövade av drogerna.

Nu fick dem inte det. De gick alldeles för tidigt. Det gör ont, att chansen fanns där om dem bara skulle sträckt ut sin hand...