Genom mina 25 år på jorden skulle jag säga att jag gått igenom de flesta känslomässiga faser man kan. Jag har tappat bort mig själv, undrat vart jag tagit vägen men sen med lite jobb hittat tillbaka.

I lågastadiet och mellanstadiet blev jag mobbad. När jag tänker tillbaka på det nu så känns det inte så hemskt, eller jo. Om jag verkligen går in och känner där på djupet.. Men har jag en viss distans till det så är det inget jag går och funderar på dagligen.

I första klass satt jag iallafall inlåst på toaletten varje rast. Fick utstå fula ord, och fick huvudet doppat i toaletten någon gång. Mobbarna sa att jag var ful, äcklig och tjock. Jag som alltid varit väldigt smal.

I mellanstadiet var det annat, då var det mer utrfrysning. Vid ett tillfälle fick jag också stryk mitt på skolgården för att jag "snackat skit" om en av skolans kickers. Men det var ju inte sant, så när jag nekade gång på gång fick jag ta emot många hårda örfilar. Idag kan jag undra hur fan det kan hända mitt på en skolgård utan att någon lärare såg och ingrep?

Mobbing är en av rädslorna när det gäller mina egna barn. De har massa vänner och det är jag så lycklig över, men oron finns där. Och jag vet att det kan hända vem som helst, vart som helst. Det enda jag kan be till gudarna om är att mina flickor vågar komma till mig och sin pappa och berätta om något sådant skulle hända. Att bygga upp deras självförtroende och framförallt självkänsla så de känner sig värdefulla. Och vet att ingen någonsin får vara elak mot dem.

Jag har ofta bestraffat mig själv på olika sätt.I tonåren var det mycket festande men också att jag tog emot väldigt mycket skit från andra. På något sätt tyckte jag att jag inte förtjänade bättre. Det resulterade i osunda relationer och att jag blev nedtryckt i skorna.
Det blev illa tillslut och jag hamnade i en relation där jag fick höra så mycket dåligt om mig själv att jag tillslut började tro på att det som sades var sant. Att jag var värdelös. Rädslan för personen gjorde också att jag inte vågade ta mig ifrån den, men tillslut , med hjälp av ett brev vågade jag. Det var det bästa jag gjort och jag och personen i fråga har faktisk god kontakt idag.

Sen skulle jag säga att jag ofta gjort mig själv ensam. Varför? Av rädsla för att bli lämnad. För om jag hinner först så kan jag aldrig bli lämnad. Även här tror jag att det handlar om att jag inte känner att jag är tillräckligt bra. Bra som vän, bra som mamma, bra som flickvän osv... Jag skulle ju förstås aldrig lämna mina barn men i andra sammanhang kan jag nästan skapa en situation där jag blir så arg så jag stöter folk ifrån mig.

Nu har jag dock delat med mig av detta beteende för mina närmsta, och de vet om det. De vet att jag inte gör det för att det är något personligt mot just dem, utan att jag bara är så rädd.

Något år efter att jag fått mitt första barn började jag med bestraffningarna igen. Nu växte mitt missnöje med mig själv och min kropp vilket resulterade i att jag började minska mitt matintag.

Jag började promenera, långa snabba promenader. Åt mindre och mindre. I slutet levde jag på två riskakor och en dl lättyoghurt om dagen.

Min vikt gick från 65 kg till 46 på några få månader. Och eftersom jag är 174 cm lång så var jag väldigt smal. Men det såg inte jag själv, jag såg bara mitt fett.

Ett av målen var att kunna sluta mina händer runt mitt lår. När jag kunde det var jag ändå inte nöjd, då ville jag kunna nå runt med en hand. Och så fortsatte det. Usch, jag mådde verkligen inte bra.

Det "lustiga" med det här var att jag gick hotell och restaurangprogrammet på gymnasiet. Vi lagade mat, bakade och hade näringslära. Där satt jag och sög i mig allt som en svamp, jag fick ju stenkoll på kalorier, näringsinnehåll och förbränning. Lärarna började påpeka att jag gått ner mycket i vikt men så mycket mer än så var det inte. Man blir en mästare på manipulation.

Överlag var inte den tiden bra. Jag var i en otroligt pressad situation både hemma och på skolan. Jag jobbade extra och det var bara stressigt. Mitt i allt skulle jag försöka vara en bra mamma.

Vänpunkten kom då min kurator uppmärksammade mitt beteende och min viktnedgång och remitterade mig till ätstörningsenheten.

Det här var en del av mycket mycket mer. Som jag gärna fortsätter berätta om. Nu har jag ju öppnat mig så varför sluta nu?

Hoppas er helg varit super. Kram så hörs vi snart igen!