Det svaret får ju de flesta inte svar på. Men så finns det ju tyvärr de som tragiskt får sina dagar räknade pågrund av en svår sjukdom. Det kan man ju inte förstå, det går ju inte att greppa som frisk person med hälsan i behåll.

Men, det är något som berört mig mycket. Hur kan man undra, jo , ni har säkert hört uttrycket Carpe Diem. "Fånga Dagen " många gånger. Och när jag i mitt lilla huvud försöker att bearbeta döden men också livet så innefattar det ofta detta uttryck. Mina tankar går flera gånger per dag till alla människor som fått sin dödsdom. Som kanske har 1 år kvar att leva. Plötsligt måste dessa personer anpassa sig till att livet inte förblir ett oskrivet blad. De måste helt plötsligt fylla det tidigare tomma bladet med allt de vill göra och allt de behöver hinna med innan pappret är slut.

Hur fan gör man det? Hur klarar man av det? Jag började fundera på det. Och sätta mig in i situationen, Om det vore jag. Därefter har jag försökt att leva lite så, som att varje dag kan vara din sista. Innan har man väl utan att egentligen menat det sagt att man levt så. Men det är nog mer för att det låter bra, man låter lite djup. Men när man börjar bemöta det på riktigt så känns det totalt annorlunda. Nu kanske ni tänker att jag går runt och är rädd jämt. Rädd för bilolyckor, naturkatastrofer, gifter i maten och att sola solarium som man kan få hudcancer av. Men det är inte så jag menar. Jag försöker bara att känna mig nöjd med min dag. Att jag kan känna mig nöjd med det jag utfört ( eller inte utfört om det vill sig så ). Om jag vill vila en dag, då ska jag också känna på kvällen att det var rätt. Vill jag träffa en kompis efter jobbet så ska det kännas skönt när jag lägger mig. Det kräver inga stora insatser. Men det gör mig gott.

Nu kommer jag in på min uppväxt. Jag vill berätta det här, därför att om jag inte gått igenom allt jag har så skulle jag aldrig ens komma tanken på att skriva om döden. Påväg dit stöter man på något som kallas livet...

Mamma.

Jag och min mamma har mitt vuxna liv, även barndomen haft väldigt sporadisk kontakt. Det har varit mycket löften som har svikits och jag har åkt bergochdalbana mellan hopp och förtvivlan genom åren. Då jag var liten så styrde socialen reglerna för vårat umgänge. Jag minns alla träffar så väl. Jag minns känslorna, lukterna, tårarna men framförallt skratten. För att få en bild av det så kan jag förklara lite hur det kunde se ut.

När jag var under 6 år så hade mamma och pappa kontakt med mina fosterföräldrar för att bestämma tid då de fick besöka mig. Det skedde i familjehemmet. Jag minns inte detta så väl, då jag var så pass liten. Men min fostermamma har berättat det flera gånger. Det var så, att efter samtalet med mamma där det beslutats att hon skulle komma på besök så skulle hon även ringa på morgonen  den aktuella dagen. Detta för att mina fosterföräldrar kunde höra så hon inte var alltför påverkad av något, men även för att de skulle kunna berätta för mig att hon skulle komma.

När de fått det samtalet blev jag både förväntansfull men också väldigt uppstressad. Om mamma kom, så fick vi en stund i soffan. Vi bjöd henne på mat och fika och hon hade med sig godis och presenter i överflöd. Den delen minns jag, just för att vi nästan alltid satt i soffan. De flesta korten som togs när mamma var på besök är just i soffan. Jag i hennes knä, pillar på någon leksak jag fått. Eller har munnen full med godis hon gett mig.

Oftast stannade hon inte så länge. Men det kan jag idag förstå. Nu när jag själv är förälder tänker jag att det måste varit hjärtslitande att sitta i den situationen. Och att vara så bevakad.

Det fanns också gånger då mamma inte dök upp. Då det där samtalet på morgonen inte kom. Dessa gånger började jag springa runt runt i ringar. Jag grät inte, jag sprang bara. Mina fosterföräldrar försökte lugna mig och ta mig i famnen, men jag bara sprang. Tillslut tog min fostermamma mig med milt våld i knät och först då släppte det. Jag grät hysteriskt. Besvikelse är det jag måste känt. När jag skriver de här orden så minns jag hur ont det gjorde.

Då jag blev lite äldre fick vi ses på stan. Det var så stort för mig. Jag var så stolt över mamma.

Vi fick en tid , då mina fosterföräldrar skjutsade mig till mötesplatsen. Glädjen var enorm.

Mamma var otroligt snygg, hon hade långt svart lockigt hår, slank figur. Hon var solbränd och vackert sminkad. Armarna var klädda i skinnarmband och guld. Jag tyckte hon var den vackraste i världen.

När jag steg ur bilen och kramade henne, kände hennes doft av mysk blandat med rök vart jag så lugn. Jag ville bara stanna där för alltid. Men då dök också klumpen i magen upp, för jag visste att  timmarna vi skulle ha ihop också skulle ta slut, och vi skulle behöva säga hejdå. Det var det värsta.

Oftast gick vi på stan, vi spelade bingo i inrökta lokaler. Köpte med oss vaniljmunkar eller paj och mjukglass från Clock. Jag älskade det, det var som ett litet äventyr varje gång.

Men så kom stunden, då mörkret lagt sig och vi skulle skiljas åt. Tystnaden som lade sig mellan oss redan påväg till bilen var ångestladdad och bara som ett onödigt svart moln. Jag vet inte vad mamma tänkte, men jag vet hur det kändes för mig. För när vi sagt hejdå, när jag kramat om min mamma och känt hennes tårar mot min hals så skulle jag behöva lämna henne för gatan. Jag visste, väldigt tidigt att mamma förmodligen skulle gå gata upp och gata ner hela natten. Att hon inte hade någonstans att ta vägen. Att hon var hemlös. Jag tyckte det var så hemskt, så konstigt.

Hur kunde min vackra mamma vara hemlös?

Under åren då jag var i tidiga tonåren gjorde jag en rejäl revolt hemma hos fosterföräldrarna. Jag sket i allt de sa, gjorde som jag ville. Ljög om var jag sov, festade och var riktigt otrevlig hemma. Här började jag också tycka att reglerna kring huruvida jag skulle få träffa mina föräldrar elller ej var totalt idiotiska. Hur fan kunde soc ta mina föräldrar ifrån mig? Jag träffar väl dem om jag vill! Och det gjorde jag. Men det fick mig också att senare förstå anledningen till att reglerna fanns.

Jag hamnade med mamma på helt fel ställen. Jag fick  kliva in i missbrukarnas värld. Där ett barn inte är så viktigt. Där man glömmer bort att mat är en nödvändighet. Det fanns inte tankar på att en ung flicka inte ska sitta i en rivningskåk ensam i 4 timmar. Jag fick se otroligt mycket saker , och på senare dar förstod jag varför jag inte skulle vara i mammas närhet när hennes kropp började skrika efter drogerna.

Hon slutade komma på våra träffar. Jag åkte kors och tvärs för att träffa henne, och även om jag sista åren visste att hon inte skulle dyka upp kunde jag sitta i 4-5 timmar och vänta på centralen i Stockholm. Granska alla människor i förhoppning om att jag skulle se hennes siluett långt borta i folkmassan. Att hon tillslut skulle omfamna mig och be om ursäkt för att hon var sen. Att hon skulle ta mig i handen ut på nya äventyr i Stockholm. Men det hände aldrig. Jag fick istället sätta mig på tåget hem igen, besviken och arg. Men mest arg på mig själv.

I sena tonåren fick jag besluta mer själv, och då jag gick ur nionde klass hade jag lessnat rejält på denna känslomässiga storm som jag tycktes hamna i för att jag alltid trodde på mammas ord. Så jag bestämde mig för att ta avstånd, ett tag. Jag åkte inte längre till vår huvudstad så fort hon ringde, för att jag visste att hon troligtvis inte skulle möta mig. Det var ett svårt beslut, men jag kände mig samtidigt stark i det. Jag älskade min mamma hela tiden. Jag tog inte avstånd från henne, jag bad bara hennes missbrukspersonlighet dra åt pipsvängen.

Förra våren hade jag inte träffat mamma på 2 år. Plötsligt ringer min telefon en dag då jag lämnat barnen på skola och dagis. Mammas kontaktperson presenterar sig och jag blir plötsligt väldigt förväntansfull. Hon berättar att mamma har bett henne ringa mig och gärna vill träffa mig. Kontaktpersonen berättar också att mamma inte är i så bra skick, men gärna vill att jag ska komma till Stockholm på besök. Jag tvekar inte en sekund och vi bestämmer direkt tid och plats för mötet.

Dagen kommer och jag tar mig med nervösa steg mot tågsstationen. Där på tågsstationen börjar resan, inte bara mot mamma. Utan in i en helt ny person. Där jag senare skulle lära mig mycket om mig själv. Där jag skulle bli tvungen att vara stark när jag kände mig lika svag som spunnet socker....Här öppnade sig mina tankar kring livet och döden. Nu började det som jag nu har behov av att berätta om..

Nu behöver jag en liten paus. Det känns , att skriva om sitt liv såhär. Men mina axlar har sjunkit en bit ner, och därför kommer jag fortsätta skriva. Dela med mig. Våga prata om det.

Kram till er alla sålänge.

Det här ska ni veta, har jag tänkt göra länge. Det har kliat i mina fingrar och brunnit i mitt huvud. Jag har velat få ur mig alla tankar, bolla dem med någon . Men framförallt vrida och vända på det ämnet. Det oundvikliga som vi alla ska möta. Döden. Men jag har så mycket mer att berätta. Jag bearbetar döden för att jag har levt. Sett mina föräldrar försvinna i missbrukets klor, kämpat och vunnit. Men också förlorat. I det stora hela är jag lycklig, över dit jag kommit. Och jag vill fortsätta utvecklas, massor!

Hur mycket man funderar på döden är nog helt olika, liksom inställningen till det. Vissa verkar bära med sig en acceptans inför det faktumet att vi ska dö hela livet. Medan andra är skräckslagna inför det. Den tredje skjuter det ifrån sig och låtsas att det inte finns alls. Jag, jag står någonstans där i mitten. Mitt intresse för att disskutera ämnet finns där av flera olika anledningar. Det handlar om rädsla, nyfikenhet, förundran. Men också om att hitta acceptera det. Jag har mött döden flera gånger under mitt liv. Både yrkesmässigt och på det personliga planet.

Allt detta vill jag nu bemöta, jag vill ha bort det faktum att vi skjuter ämnet under stolen. Så jag tänkte därför dela med mig av min historia och mina tankar. Det ska inte bara handla om döden, utan lika mycket om livet.

Så om jag skulle presentera mig själv lite. Jag är 25 år, har två underbara döttrar. Den ena i skolåldern och den andra lite yngre. Barnens pappa och jag är förlovade och bor ihop i en lägenhet ganska centralt i vår mellanstora stad. Här lever livet på, vardagen susar förbi. Jag arbetar inom vården och trivs bra med människor. Är väldigt intresserad av livsfrågor. Filosofi och psykologi är något jag tycker är otroligt spännande.

Min uppväxt var rörig men samtidigt stabil. Jag växte upp i famljehem från 2 års ålder. Mina föräldrar missbrukade och tillslut beslutade sig soc för att omhänderta mig enligt LVU . Detta tänkte jag berätta mer om sedan då mina föräldrar är en stor del till att jag behöver få ur mig mina tankar här. I samma familj blev även min lillebror placerad några år senare, och det är lycka. Så många gånger jag varit tacksam över att vi fick bo tillsammans trots alla omständigheter som var då.

Hur är jag då? Jag skulle vilja beskriva mig som känslig. Och inte på det sättet att jag inte kan ta att någon höjer rösten utan att bli rädd och gråta, utan mer att jag är väldigt bra på att känna in mig i situationer. Mitt sinne för att läsa av människor är mycket bra och min fostermamma sa alltid att vi "Maskrosbarn" ofta hade det i oss. Detta kan vara både jobbigt och bra beroende på situation. Ibland är det otroligt bra då jag på ren känsla kan välja bort en stökig situation innan jag behöver hamna där. Men jobbigt kan det vara då man inte kan stänga av det och filtrera bort alla intryck från folk. Jag brukar säga att jag inte har något filter utan att alla intryck kommer utan att jag kan sortera bort dem. Och jo, visst kan jag efter en stund.

Andras beskrivning av mig brukar vara alltifrån att jag verkar arrogant och kaxig vid första anblick , till att jag har hög integritet. Och det stämmer. Jag släpper nästan aldrig in människor nära inpå. Att prata med folk gör jag gärna, men bara för att vi pratat på ett cafe ihop med dina gemensamma kompisar innebär inte att jag kommer vilja umgås med dig. Detta kan låta hårt men sån är jag. Otrevlig är jag inte utan har bara hellre få men äkta vänner än många ytliga.

Så nu har jag alltså kommit igång med bloggen. Jag hoppas att ni som läser eller ramlar in på min sida skriver en kommentar så jag vet om någon hittat den. Min förhoppning är att kunna nå ut till er för att kunna dela tankar. Och ser jag att folk tittat in och lämnat avtryck får jag ju ännu en anledning att fortsätta. Men även om ingen läser kommer jag skriva, för min skull.

Då säger vi det sålänge, fortsättning följer. Ikväll faktiskt. Det blir nattjobb för min del och då har jag tid i överflöd. Då ska jag berätta för er om min älskade Mamma.

Kram på er :)