På tågsstationen svänger jag in på Pressbyrån. Usch vad det är dyrt där, men av nån anledning ska man in där och leka rik Stockholmare varje gång man ska sätta sig på ett tåg. Nu var den största anledningen min ekande tomma mage. Jag hade inte ätit något på hela dagen och tror klockan var 13 när jag stod inne bland Pressbyråns hyllor. Köpte en vitaminwell och en banan. Tänkte att det skulle hjälpa lite, inte visste jag när jag skulle hinna få i mig någon mat den dagen.

När jag satt mig ner på pendeln och såg ned på mina händer insåg jag att de skakade som asplöv. Jag hade visserligen satt i mig en hink kaffe på morgonen så det kunde lika gärna varit det som nervositeten. Men skakade gjorde jag iallafall. Här någonstans insåg jag att de känslor jag på tåget började uppleva och situationen i sig var något jag skulle minnas. Starkt.

Jag funderade, på hur mamma skulle se ut. Hur hon skulle reagera då vi möttes. Och lite lite på hur hennes kontaktperson skulle vara. Hon lät väldigt varm i telefonen.

I mitt huvud skulle jag omfamna mamma, hålla henne hårt i min famn. Jag ville låta henne vara liten. Av någon anledning ville jag vara hennes styrka , trots att jag var dotter och hon mamma.

Kanske för att jag ville att hon skulle få släppa taget? Kan jag känt det på mig?

Resan var så lång. Otroligt lång. När vi stannade på Stockholm Södra såg jag en gårhårig kalufs komma mot mig, Helen. Mammas kontaktperson. Hon kramade mig, hon hade röda läppar och bred mun. Trevlig kvinna tänkte jag. Hon skrattade och sa att hon såg mig på långt håll. Att jag och mamma var jättelika. Det värmde i hjärtat.

Vi fortsatte mot Tumba där vi klev av. Solen sken över oss, och jag kände mig stark och förväntansfull. Promenaden var lagom lång. Vi stannade på en Tempo butik och köpte jordgubbar. Mamma hade önskat det. Helen betalade och vi fortsatte gå. Snart såg vi boendet som låg vackert beläget i en liten dunge. Det var ett äldreboende och historian om varför mamma 50 år skulle bo där kan jag ta en annan gång.

Väl där inne slogs jag av att det luktade fräscht i entren. Det luktade inte gammalt kiss som det ofta gör på äldreboenden, och det var snyggt och rent. Färska blommor stod på borden och miljön var välkomnande.

Vi åkte hissen 3 våningar upp och kom in på avdelningen. I tv rummet satt hon, och mitt hjärta hoppade till. Hon satt hängandes i en rullstol med tom blick. Så smal och liten . Blek i huden och med tomma ögon. Det tidigare tjocka lockiga håret hängde nu i gråa stripor. Jag kan inte säga att det var en chock att se henne men det gjorde ont. Jag fick nu med råge se vad drogerna gör mot en tidigare ung stark kvinna. Jag gick fram, kramade om mamma. Pussade henne i pannan. De hade gjort henne så fin på morgonen för att vi skulle komma. Hon hade fått smink och de hade fixat med hennes hår. Men jag kunde inte låta bli att tänka på hur hon kunde sett ut som frisk...

Vi rullade in mamma på hennes rum där jag gav henne blommorna och kortet jag hade med mig. Hon blev så glad, och nu kom gamla mamma fram. Hon skojade med den där glimten i ögat som jag så hade saknat. Jag trodde nog den hade försvunnit in i någon dimma. Glädjen över att den fanns kvar var enorm. Jag berättade om hennes barnbarn där hemma och om mitt liv. En tår rann nedför hennes kind.

Hennes röst var svag och ibland hörde man inte ens vad hon sa, men hon kämpade på och vi hade tålamod att lyssna. Personalen sa att hon bara fick äta timbal kost. Alltså mosad mat med andra ord. Så när vi tänkte mosa hennes jordgubbar så blev hon skitförbannad och sa "Det är väl för fan inga Spare Ribs heller!". Där blev jag sådär glad igen för jag såg mammas glöd.

Innan hon blev sjuk av drogerna så var hon en bestämd kvinna. Ingen jävel satte sig på henne, det kan jag ju säga. Om hon tyckte något så fick man veta det och hon var absolut inte rädd för att göra sig hörd. Hon var så som person, men jag vet också att det är hårt att leva i den undre världen. Bostadslös och med missbruk. Då måste man kunna ryta ifrån för att inte hamna riktigt snett. Men i grund och botten var hon så ändå.

Det sorgliga med missbruket är ju att det tar hela personen bit för bit. Vi anhöriga kan bara se på hur en människa vi älskar succesivt försvinner. Personlighetsförändringar, manipulation, tårar och skratt om vart annat. Allt det som man så gärna vill men inte kan göra något åt.

Hur som helst, där på boendet. Många år senare, efter en karusell som hette duga såg jag hennes glöd. Kanske det var den sista glöd hon visade oss...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

En stolt mamma kan meddela att yngsta dottern idag lärt sig cykla utan stödhjul. På första försöket hittade hon balansen! Några vurpor senare har hon inte gett upp. Mina älskade tjejer. ...

Ligger i sängen redo att sova. Men kände mig ovanligt pigg och filosofisk. Tittade ut och såg fullmånen. Det är verkligen något som händer när det är fullmåne.. Idag såg jag ett program där anhöriga som sista utväg anordnar ett intervention för n...

Genom mina 25 år på jorden skulle jag säga att jag gått igenom de flesta känslomässiga faser man kan. Jag har tappat bort mig själv, undrat vart jag tagit vägen men sen med lite jobb hittat tillbaka.   I lågastadiet och mellanstadiet blev jag mob...

Vi ligger sjuka ma, välkommen helgen! ;) Men man ska inte klaga. Det är ju trots allt helg. Ikväll blir det lugnt. Riktigt lugnt... Ta igen oss. Så lär ju slänga in något inlägg senare under kvällen. Ser förresten att folk kollar in på blo...

Jag skulle egentligen jobbat i helgen, men inatt började yngsta dottern kräkas så jag har varit kräk och ompysslingsjour hela natten. Alltså inget jobb för mig.   Imorse eller snarare nyss satt jag framför tv 4 och såg intervjun med Klas Ingesson...