Det här ska ni veta, har jag tänkt göra länge. Det har kliat i mina fingrar och brunnit i mitt huvud. Jag har velat få ur mig alla tankar, bolla dem med någon . Men framförallt vrida och vända på det ämnet. Det oundvikliga som vi alla ska möta. Döden. Men jag har så mycket mer att berätta. Jag bearbetar döden för att jag har levt. Sett mina föräldrar försvinna i missbrukets klor, kämpat och vunnit. Men också förlorat. I det stora hela är jag lycklig, över dit jag kommit. Och jag vill fortsätta utvecklas, massor!

Hur mycket man funderar på döden är nog helt olika, liksom inställningen till det. Vissa verkar bära med sig en acceptans inför det faktumet att vi ska dö hela livet. Medan andra är skräckslagna inför det. Den tredje skjuter det ifrån sig och låtsas att det inte finns alls. Jag, jag står någonstans där i mitten. Mitt intresse för att disskutera ämnet finns där av flera olika anledningar. Det handlar om rädsla, nyfikenhet, förundran. Men också om att hitta acceptera det. Jag har mött döden flera gånger under mitt liv. Både yrkesmässigt och på det personliga planet.

Allt detta vill jag nu bemöta, jag vill ha bort det faktum att vi skjuter ämnet under stolen. Så jag tänkte därför dela med mig av min historia och mina tankar. Det ska inte bara handla om döden, utan lika mycket om livet.

Så om jag skulle presentera mig själv lite. Jag är 25 år, har två underbara döttrar. Den ena i skolåldern och den andra lite yngre. Barnens pappa och jag är förlovade och bor ihop i en lägenhet ganska centralt i vår mellanstora stad. Här lever livet på, vardagen susar förbi. Jag arbetar inom vården och trivs bra med människor. Är väldigt intresserad av livsfrågor. Filosofi och psykologi är något jag tycker är otroligt spännande.

Min uppväxt var rörig men samtidigt stabil. Jag växte upp i famljehem från 2 års ålder. Mina föräldrar missbrukade och tillslut beslutade sig soc för att omhänderta mig enligt LVU . Detta tänkte jag berätta mer om sedan då mina föräldrar är en stor del till att jag behöver få ur mig mina tankar här. I samma familj blev även min lillebror placerad några år senare, och det är lycka. Så många gånger jag varit tacksam över att vi fick bo tillsammans trots alla omständigheter som var då.

Hur är jag då? Jag skulle vilja beskriva mig som känslig. Och inte på det sättet att jag inte kan ta att någon höjer rösten utan att bli rädd och gråta, utan mer att jag är väldigt bra på att känna in mig i situationer. Mitt sinne för att läsa av människor är mycket bra och min fostermamma sa alltid att vi "Maskrosbarn" ofta hade det i oss. Detta kan vara både jobbigt och bra beroende på situation. Ibland är det otroligt bra då jag på ren känsla kan välja bort en stökig situation innan jag behöver hamna där. Men jobbigt kan det vara då man inte kan stänga av det och filtrera bort alla intryck från folk. Jag brukar säga att jag inte har något filter utan att alla intryck kommer utan att jag kan sortera bort dem. Och jo, visst kan jag efter en stund.

Andras beskrivning av mig brukar vara alltifrån att jag verkar arrogant och kaxig vid första anblick , till att jag har hög integritet. Och det stämmer. Jag släpper nästan aldrig in människor nära inpå. Att prata med folk gör jag gärna, men bara för att vi pratat på ett cafe ihop med dina gemensamma kompisar innebär inte att jag kommer vilja umgås med dig. Detta kan låta hårt men sån är jag. Otrevlig är jag inte utan har bara hellre få men äkta vänner än många ytliga.

Så nu har jag alltså kommit igång med bloggen. Jag hoppas att ni som läser eller ramlar in på min sida skriver en kommentar så jag vet om någon hittat den. Min förhoppning är att kunna nå ut till er för att kunna dela tankar. Och ser jag att folk tittat in och lämnat avtryck får jag ju ännu en anledning att fortsätta. Men även om ingen läser kommer jag skriva, för min skull.

Då säger vi det sålänge, fortsättning följer. Ikväll faktiskt. Det blir nattjobb för min del och då har jag tid i överflöd. Då ska jag berätta för er om min älskade Mamma.

Kram på er :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

En stolt mamma kan meddela att yngsta dottern idag lärt sig cykla utan stödhjul. På första försöket hittade hon balansen! Några vurpor senare har hon inte gett upp. Mina älskade tjejer. ...

Ligger i sängen redo att sova. Men kände mig ovanligt pigg och filosofisk. Tittade ut och såg fullmånen. Det är verkligen något som händer när det är fullmåne.. Idag såg jag ett program där anhöriga som sista utväg anordnar ett intervention för n...

Genom mina 25 år på jorden skulle jag säga att jag gått igenom de flesta känslomässiga faser man kan. Jag har tappat bort mig själv, undrat vart jag tagit vägen men sen med lite jobb hittat tillbaka.   I lågastadiet och mellanstadiet blev jag mob...

Vi ligger sjuka ma, välkommen helgen! ;) Men man ska inte klaga. Det är ju trots allt helg. Ikväll blir det lugnt. Riktigt lugnt... Ta igen oss. Så lär ju slänga in något inlägg senare under kvällen. Ser förresten att folk kollar in på blo...

Jag skulle egentligen jobbat i helgen, men inatt började yngsta dottern kräkas så jag har varit kräk och ompysslingsjour hela natten. Alltså inget jobb för mig.   Imorse eller snarare nyss satt jag framför tv 4 och såg intervjun med Klas Ingesson...